Bortrövade barn

I dagens Svenska Dagbladet finns det en välskriven och verkligen fin artikel om barn som rövas bort i Kina. Jag är så glad att sådana artiklar skrivs för varje sådant försvunnet barn är ju det värsta som kan hända. För barnet och familjen.

I vissa fall, skriver artikelförfattaren, förs barnen till barnhem och blir tillgängliga för adoption till "västländer". Tydligen är det så i Kina, att man vid adoption ger donationer till barnhemmen och att det därför kan vara lukrativt att adoptera barn till väst.

Sen släpper artikeln det spåret, för barnen används till allt möjligt annat också. De säljs till familjer i Kina som vill ha en pojke, de används i prostitution och fabriker. Så förfärligt.

Men det här med adoptionerna - är jag medskyldig där? Våra barn är ju från Taiwan och inga av dem är bortrövade, det vet jag alldeles säkert. Jag vet också att deras föräldrar ville att de skulle adopteras. Jag vet naturligtvis inte hur påtryckningarna från släktingar och samhälle såg ut. Jag har frågat och frågat. Men jag vet inte helt.

Det jag vet är att de hade fått växa upp på barnhem, hos en annan familj i Europa eller Australien, eller i en familj i Taiwan, om de inte hade blivit våra.

Men jag önskar mig av artikeln i Svenska Dagbladet att bara följa den här tråden med barnhemmen lite längre, för det rör kanske några av läsarna direkt. Samarbetar Sverige med barnhem som vill ha donationer? Är det gängse praxis för adoptioner från Kina? Eller är det andra länder som arbetar så?

Jag önskar så att varenda barn i Kina eller nån annanstans får bo hos några som verkligen verkligen vill ha dem och älskar dem. Och orkar. I alla fall nästan.

Och så undrar jag, hela tiden, varför våra barn inte är kvar hos sina familjer i Taiwan. Till och med i de fall då jag kan förstå att omständigheterna vad dåliga vet jag inte helt. Och kan inte föreställa mig, för jag har aldrig blivit gravid av misstag, eller tvång, eller något annat. Jag har alltid velat ha barn, här i min verklighet, där det finns pengar och mat för dagen, släktingar och vänner som är glada åt barnen och resurser för att hitta skolor och aktiviteter som ska passa just dem.

Så jag fattar inte. Och undrar därför varenda dag.

Men det slutar alltid med, att nu när det är så här, är det enda jag kan göra att älska dem. Och det förstår jag i alla fall helt hur man gör.