Matematik

Vi sitter på golvet i köket, jag och A. Det är en tidig vardagsmorgon och ingen annan är uppe. A har krupit upp i mitt knä.

-Vad mysigt vi har det! säger hon
-Jaa-a! säger jag. Hon är mjuk och tillgiven, det kan inte vara mysigare.
-Men... jag har fått ett hårstrå i näsan.

Det blir alltid precis hursomhelst med A. A, fem år.

Igår kväll skulle hon räkna. Fem plus sju. Hon kom på det själv, vi har liksom inte lektioner opåkallat med våra barn. D. höll på med nån mattegrej, så hon blev inspirerad.

Fadern, f.d. lärare i matematik, lät henne pedagogiskt rita fem små kryss (hon glömde hela tiden hur många, men på trettionde försöket kom hon ihåg att det skulle vara fem). Och sen sex små kryss (hon gömde hela tiden hur många, fick sudda, det blev åtta, det blev nio. Till slut sex.)

Sex kryss i en liten knölig ring och fem kryss i en annan. Nu skulle detta räknas ihop.

A. räknade. Det blev tio!

-Nästan, räkna en gång till! sade jag (för nu hade f.d. matematikläraren fått ett uppgivet skrattanfall, som han dolde för sin lilla elev genom att lämna rummet).

A. räknade. Det blev elva!

Ja! Elva. Hon kontrollräknade en gång till. Det blev tolv. Men nåja, hon hade ju fattat galoppen. Nåt åt tio, elva, tolv-hållet blir det.

Stolt gick A. ut till pappan, som hade börjat greja med något annat i ett annat rum och förkunnade:

-Det blev sex! Sex kryss.

Är det nån annan som har ett barn som är ljuvligt men som liksom inte har de lådor i huvudet som skolan och alla vi andra förutsätter att de ska ha? Och som vet hur det går då?

Jag vill att A. ska få fortsätta att tycka att morgnarna är mysiga, även efter att hon börjat skolan och gått vilse i kryssen.