Aldrig

Aldrig mer kommer jag att känna känslan av att vänta på att taxin kommer och tar mig till ett barn jag har väntat på i flera år. Och aldrig mer kommer jag att komma hem med ett nytt knyte och vara ny mamma igen. Och aldrig mer kommer jag att sitta och titta på en liten person som jag inte känner, men som är så fin och som jag redan älskar så mycket.

Hur ska man stå ut med det? Jag vet att jag tjatar. Och jag vet att jag har fått mer än min beskärda del redan.

Men hur gör alla andra? Ser de bara fram mot nya härligheter?

Det kommer det ju. Ikväll somnade en mjuk femåring med armarna nystade runt min hals. Det är också något man gärna vill få uppleva. Och det ska nog komma mycket annat också.

Men det där med att få en ny, alldeles ny. Det där med att vänta oroligt men ändå tro att det kommer att gå. Och det där med att vara jetlaggad i en hård hotellsäng (man har hårda sängar i den kinesiska kultursfären, det säger erfarenheten) och veta att nästa gång solen går upp, då åker vi till honom. Eller henne. Och att hålla i den lilla spända kroppen som inte vill följa med. Och att tänka att det man gör är fel, men att det ändå kommer att bli bra.

Nej. Det händer aldrig mer.