Gotcha Day

I adoptionsvärlden, kanske framförallt den anglosaxiska, debatteras det huruvida man skall fira det som kallas Gotcha Day. Alltså den dag då man får sitt adopterade barn.

På ena sidan i debatten står de som menar att det är värt att fira att man blev en familj genom adoption. På den andra står de som menar att Gotcha Day kanske är den mest uppslitande dagen i barnets liv och inget man firar.

Vi har firat det en gång, med D. Men det blev ingen tradition. D. och A. var så små när de kom till oss att det var svårt att se att de var rädda. Med tiden blev de så mycket gladare och tryggare att det var alldeles uppenbart att de hade varit rädda. Med Elsa var det uppenbart för varenda människa där och då. Det var inte roligt att bevittna. Och vara skuld till. Delvis.

Gotcha Day är väl inte heller nödvändigtvis så roligt för föräldern. Att plötsligt, i ett land, där man inte behärskar språket, inte hittar så värst, inte känner till hur sjukvården fungerar, inte har kontakt med vänner, släktingar eller arbetskamrater med fem barn i hemmet, inte har nån att fråga, inte har nån att ringa, bli förälder till en som inte mår bra och är rädd och desorienterad - ja, det är ju inte härligt. Inte bara.

Vi firar födelsedagar. Jag vet inte om andra föräldrar tänker tillbaka på den där dagen på sjukhuset när deras barn föddes, varje födelsedag. Jag tänker ganska mycket på ett sjukhus och en mamma någonannanstans på barnens födelsedagar. Men mest tänker jag på hur barnen ser fram emot denna stora dag, på hur de planerar vilka ballonger de ska ha, vilken mat vi ska bjuda på, vilken tårta vi ska baka, och vilka presenter de önskar sig. Och de har aldrig en sekund, inte än i alla fall, ifrågasatt sin rätt till födelsedagsfirande. Och att de är födda, det är värt att fira, för mig med.

Kanske kunde vi också fira den dagen då vi fått veta att det fanns ett, två och sedan tre barn som inte kunde bo kvar där de var. Det var fina dagar. De dagarna har barnen egentligen ingen relation till alls. Det var vanliga dagar på barnhemmet för dem.

Jag tänker också mycket på de dagar som föregick det där telefonsamtalet. När hände det egentligen, när sade en mamma på ett kontor i Taipei att den familjen, den är det okej för mig om mitt barn får komma till. Det är inte heller något jag vill fira. Men jag hoppas att den dagen var lättare för mamman än den dagen när hon bestämde sig för att hennes barn inte skulle bo med henne i framtiden.

Så nej, vi firar inte Gotcha Day. Men vi borde fira oftare. Våra coola barn har nämligen klarat sig igenom mer än de flesta, redan i ettårsåldern. Och tänk att det var vi som fick dem.