Adoptera mera

Sådärja. Nu har Elsa fått personnummer. Någon vänlig själ på skatteverket struntade i att hon inte hade uppehållstillståndskort. Alla papper som krävs för att man ska få uppehållstillståndskort fanns, och det räckte.

Fast nu har Elsa uppehållstillståndskort också. Det är bra, för då kan vi lämna landet och komma in igen. Om vi vill åka till Danmark till exempel. Med tåg.

Nu ska vi ansöka om att adoptera Elsa i svensk tingsrätt. Vanligen funkar det automatiskt, en adoption i ett ett land gäller också i ett annat. Men eftersom Taiwans status som nation är lite oklar (är de Kina eller inte?) har de inte kunnat skriva under den konvention som krävs. Alltså gäller inte en taiwanesisk adoption i Sverige.

På pappret till tingsrätten ska man skriva att det är ens uppriktiga önskan att adoptera barnet. Det är det. Man ska också skriva att adoptionen är för barnets bästa. Det är verkligen min uppriktiga önskan att adoptionen ska vara för Elsas bästa, men det kan ju jag inte gärna veta. Man ska också skriva att adoptionen inte innebar någon ekonomisk vinning för någon. Det är sant, så vitt jag kan förstå, inte ens de som arbetar med adoptioner önskar nog att det behövdes; jag antar att domstolen i Taipei inte tigger och ber om fler ärenden att arbeta med. Och så ska man skriva att barnet saknar egna medel. Vilket är sant. Elsas tillgångar var lite kläder, en sjöhäst som spelar klassisk musik och en prasslig napphållargroda med dregel på. Allt detta ska formuleras med egna ord, men eftersom innehållet är så mallat kan vi nog hålla oss till manus.

Poängen är den här, som alltid: vi vill väldigt, väldigt gärna ha Elsa. Faktum är att jag inte vet vad jag skulle ta mig till utan Elsa. Elsa skulle vid det här laget vara lite vilsen utan sitt gäng också, tror jag.  Hon börjar varje dag med att leta reda på sina syskon och göra det de gör, så gott hon kan. Men det är inte det man ska skriva, tror jag, till tingsrätten.