Modershjärta

På vårt lägenhetshotell i Taipei träffade vi en amerikansk dam i mormorsålder, som var på affärsresa med sin man. Han gjorde affärerna, hon var hustru. Hon var mycket intresserad av våra barn; ett av hennes barnbarn var tydligen adopterad från Kina. Hon gillade adoptioner på ett sätt som bara en amerikansk medföljande hustru kan göra.

En dag fick jag ett litet glashjärta av henne. Hemskt snällt, men konstigt. Det var för mitt modershjärta, nämligen. Vem som helst kunde inte ta till sig andras barn, sade hon.

Det tror jag att hon har helt fel i. Vem som helst älskar ett barn som man vet inte har någon annan som kan ta hand om det. Man är gjord sån. Vi är gjorda såna, vi människor. Det spelar ingen roll om de har ens dna. Det är det att de inte har nån annan som gör att vi älskar dem.

Och nu säger jag inte att adoptioner inte kan vara svåra, att det aldrig kan bli problem med att känna att barnet verkligen är ens eget. Men det lär kunna bli så med barn som har ens dna också, har jag hört.

Jag är ingen supermamma, den saken är klar. Men jag har aldrig haft det minsta svårt att älska mina barn. De är små, de luktar gott, de är roliga, eller absurda, de behöver mig så otroligt tydligt, de skulle ha kiss på sig om inte min man och jag fixade till den detaljen. De lär sig prata för att vi pratar. De vågar somna om efter en mardröm för att jag (jag, ha!) stoppar om dem och lägger mig hos dem en stund.

Det krävs inget modershjärta. Det räcker att vara människa, det är min fasta övertygelse. Men jag har sparat glashjärtat, för det var så snällt menat. Om än konstigt.