Kall igen

Sån tur, Elsa har inte en adoptionsdepression. Hon har bara haft feber. Den matta blicken, bristen på skratt och leenden, inte vilja ha sin välling och inte ens dricka mer än liten klunk när hon erbjöds Mer, förstår ni, Mer i tetra med sugrör och hon rör den inte, nästan inget kiss i blöja på hela dagen - feber. Inte adoption.

I natt hade min man jouren med Elsa (Jag sov på madrass på golvet i A:s och D:s rum, för vi har ett pågående projekt som går ut på att de ska klara av att sova och kanske somna om i egna sängar. Det går uselt. I natt var det kissa en gång, näsblod en gång, inte kunna sova två gånger och därefter gå upp svintidigt och se på Barnkanalen.) och gick upp och tog tempen mitt i natten för att hon var så himla varm.  Känner man min man förstår man att det är en högst anmärkningsvärd åtgärd.

Men i morse mötte mig en piggögd liten krabat. Hon åt ganska mycket välling och ett kex. Sen vägrade hon att gå upp ur badet (mycket gott tecken) och ville läsa Max kaka. Temperatur: 36,8.

Hur gör de för att bli friska sådär? Och framförallt, vad skönt att hon var sjuk. Sjuk är bra. Sjuk har inte alls med adoption att göra. Bara med att man är ettochetthalvt.