Frågan om huruvida de är syskon har skjutit ny fart sedan de blev tre. Antalet verkar liksom trigga denna undran extra i människor.
Jag vet inte vad rätt svar är. På någon adoptionskurs har jag lärt mig att man måste ta barnets parti och rätt sätt att göra det skulle vara att säga att ja, det är de.
Men de som frågar undrar ju inte om de är syskon nu. För säkerhets skull garderar sig många med att specificera lite: är de riktiga syskon?
Precis det förstår åtminstone D. Han fattar vad de frågar. Och då blir det också konstigt om jag klämmer i med ett övertygande JA, för det kan D. uppfatta som att jag mörkar de ursprungliga omständigheterna, och varför gör jag det? Är det nåt skamligt där nånstans?
Så jag gör på lite olika sätt. Men nu har jag förklarat för D. att människor av någon anledning är väldigt intresserade av hur det förhöll sig för honom och hans syskon i Taiwan. D. fattar inte riktigt varför. Det gör inte jag heller, spelar det dem någon roll alls? Jag brukar ju inte fråga en valfri morsa på bussen om hennes man är far till alla barnen, eller om de har det på nåt annat sätt, kanske?
Om det är en person som jag inte ska träffa igen säger jag ja, de är syskon. Fantastiskt, säger folk då, tänk att du fick alla. Ja, fantastiskt. Det kan jag instämma i.
Ibland säger jag nej, men oftast säger jag "nu är de det". Då brukar folk skyndsamt säga ja, naturligtvis, naturligtvis.
Jag pratade med D. om det här inlägget, pekade på A. och frågade:
-Är det här din syster, D?
-Ja, vem är det annars?
My point precisely.
Om mig
- Elsas gäng
- Vi adopterar Elsa. Vi är i Taiwan och väntar på att papper ska bli klara, medan vi lär känna Elsa. Och hon oss.
Jag hittade precis till din blogg. Kul och intressant att läsa om syskonadoption! Om några veckor ska vi åka och hämta lillasyster i Sydkorea :) Jag har förstått att det är lite större utmaning att få syskon genom adoption än om man föder sina barn. Det är alltid en utmaning såklart, både för föräldrar och det äldre syskonet men att det är ytterligare en dimension när man adopterar. Man är så mitt uppe i allt annat, vardagen som rullar på och förberedelserna inför att få ett barn så jag har lite förträngt att förbereda mig/oss på det här med syskongrejen. Så om du har några bra tips och råd på vad man ska tänka på, speciellt i början, hur man ska hantera vissa saker osv så tar jag gärna emot dem!
SvaraRaderaGrattis till lillasyster! På sikt tror jag att syskon är en bra present till barnen. Men precis när man får syskonen är kanske inte alla så glada. Vi förberedde oss med Astrid Lindgrens "jag vill också ha ett syskon" och pratade om att småsyskon tar mycket tid. Men det kan man nog ändå inte förstå när man är några år.
RaderaVår strategi när vi hämtade lillasyster nummer ett var att se till att storebror fick massor av tid med mamma, som var den förälder han just då var mest intresserad av. Men jag vet inte om det blev så bra. Jag tyckte att jag gick miste lite om lillasyster det första året (!) och kanske hade det gått lika bra att han bara hade fått finna sig i det nya läget.
Med andra lillasyster gjorde vi inte så mycket. Barnen var redan innan så sugna på ett syskon och pratade så mycket om det. Och det går mycket enklare med lillasyster två.
Så jag vet inte. Jag tänker alltid att man måste visa att man älskar dem, och en får de väl vara lite svartsjuka. Det ÄR ju trist att få konkurrens. Men det är kul att alltid ha en kompis hemma...
Lycka till! Berätta hur det går! Småsystrar är fantastiska...