Barnbesked

Några jag känner och några jag inte känner, men ändå vet om, har fått barnbesked. Jag blir helt lyrisk av andras barnbesked. Barnbesked är alltså adoptionsvärldens motsvarighet till streck på stickor. Fast man får inte de beskeden inne på en toalett, utan som ett lite mer glamoröst telefonsamtal.

Vi har ju fått barnbesked några gånger i vår familj. Jag har inte blivit lyrisk av dem, konstigt nog. Jag har skärpt till mig och tänkt: mera papper, jobba på, inte ge upp, inte tro att allt är löst nu, barnet ska hem också.

Dessutom är det inte jag som har fått de där oväntade beskeden. Min man är bättre på att ha med sig sin mobil. Den dagen när vi fick veta att vi skulle få A. sade jag surt på morgonen att nu har jag glömt min mobil hemma, men det spelar väl ingen roll, för det där beskedet kommer ändå aldrig. Men det gjorde det alltså.

Tredje beskedet var det faktiskt jag som fick, jag hade med mig mobilen, den var inte heller urladdad eller satt på tyst. Men just detta tredje besked var inte helt oväntat, för vi hade hade haft lite kontakt om flera barn med vår adoptionsorganisation innan hon faktiskt blev vår, Elsa. Så jag har aldrig fått ett sånt där samtal ur ingenstans. Fast det var förstås lite ur ingenstans när min man, som hade med sig mobilen, ringde mig med nyheterna. Två gånger. Först D. sedan A.

Jag kan aldrig tänka att det var tur att det inte blev de andra barnen, som kunde blivit det tredje telefonsamtalet. Det är säkert ljuvliga, fina, perfekta barn, som är någon annans barn nu. De hade gärna också fått bli våra. Men att jag är glad över att vi inte gick miste om Elsa, det är knappast någon hemlighet.