Snö och dumheter

 Varje år när den första snön faller tänker jag på en november eller tidig december 2015. Då var jag hemma med nyss hemkomna Dong-Mei. Hon höll låda, men resten av världen var tyst. Det var något jag tänkte på när jag var förlädraledig: det är så tyst i bostadskvarter på vardagarna, för alla är väl någon annan stans och arbetar. 

Snön föll och det blev ännu tystare. Ingen skottade. Ingen plogbil kom och jag och Dong-Mei skulle till sjukhuset för kontroll. Adopterade barn måste kontrolleras för tbc och resistenta bakterier och allt vad det är. Det måste ske på infektionsklinik, sen får de komma till bvc.

Jag minns att jag insåg att det inte skulle funka med vagn i snön, utan packade in Dong-Mei i overall och Babybjörn. En specialbabybjörn som skulle funka för äldre barn. Sen pulsade jag iväg med henne på magen. 

Om någon kom och gav mig ett nytt litet barn skulle jag tacka ja utan att blinka. Tänk att få sitta på ett köksgolv och pussla medan den första snön faller och se hur någon kämpar med pincettgrepp, äter en nertrillad ärta från förrgårdagens middag som krypande bebis såklart hittar under en stol, en ärta som man får pilla ur en surt stängd liten mun, eller tänk att få stå i fönstret och peka på flingorna och säga "Det där är snö ...". Eller gå ut och åka pulka. Och äta lite snö, det ingår också.

Det får man bara några få gånger i livet, och tursamma jag har fått göra det tre gånger.

Det är inte tråkigt när de är elva år heller. De säger extatiskt: "Titta, titta det SNÖAR!", för nu har de vant sig vid snö och vet vad det heter. Dumheterna med att äta ärtor har bytts mot nya dumheter. 

Så värd

 Hu! Jag skriver aldrig här. 

Det beror mest på att jag har tre barn i väldigt aktiva åldrar (Nu är de snart 17, snart 14 och snart 11 och det händer saker på alla fronder. Mest bra saker, just nu går det i stort sett mycket bra, men jag kopllar inte av. Man vet inte.) och jag har mycket sällan tid över. Jag har ett arbete också och en del annat, kan man säga.

 I alla fall:

Med risk för att alla tror att det är nåt fel på mina ungar, särskilt Dong-Mei, som pratar om döden hela tiden, så var det så här i morse på väg till skolan. Vi gick, cykeln har slutligen säckat ihop under tyngden av snart 11-åring på pakethållaren, men den höll länge. Jo:

 Dong-Mei undrade vad jag skulle göra om hon dog. Jag försäkrade att det var det värsta jag kunde tänka mig och att jag inte ville tänka på det helst alls. 

-Men om.

 -Jaha, sade jag, Vad skulle du vilja hände med dig om du dog? Vill du få en gravsten eller ska vi sprida ut dig i havet? (Jag vet, det låter helt rubbat, men hon har intresserat sig för dramatiska skeenden i hela sitt liv. Hon vältrar sig i att vi blir förtvivlade över tanken på att förlora henne, tror jag, hoppas jag. Hon är det underbaraste i världen, så tro mig, jag jag kan inte vara utan henne. Lite absurd är hon också, faktiskt, på ett bra sätt. Och en aning grandios:)

-Nej, jag vill bli helgon! Det är jag värd.

Det är kanske lite svårt för mig att ordna, för det ligger inte i mina händer, och så är jag inte katolik. Men om hundrafemtio år eller så kan jag tycka att katolska kyrkan ska ta sig en titt. Hon är värd det. Hon är värd mer. Ni anar inte vilken unge det är jag har.