Hu! Jag skriver aldrig här.
Det beror mest på att jag har tre barn i väldigt aktiva åldrar (Nu är de snart 17, snart 14 och snart 11 och det händer saker på alla fronder. Mest bra saker, just nu går det i stort sett mycket bra, men jag kopllar inte av. Man vet inte.) och jag har mycket sällan tid över. Jag har ett arbete också och en del annat, kan man säga.
I alla fall:
Med risk för att alla tror att det är nåt fel på mina ungar, särskilt Dong-Mei, som pratar om döden hela tiden, så var det så här i morse på väg till skolan. Vi gick, cykeln har slutligen säckat ihop under tyngden av snart 11-åring på pakethållaren, men den höll länge. Jo:
Dong-Mei undrade vad jag skulle göra om hon dog. Jag försäkrade att det var det värsta jag kunde tänka mig och att jag inte ville tänka på det helst alls.
-Men om.
-Jaha, sade jag, Vad skulle du vilja hände med dig om du dog? Vill du få en gravsten eller ska vi sprida ut dig i havet? (Jag vet, det låter helt rubbat, men hon har intresserat sig för dramatiska skeenden i hela sitt liv. Hon vältrar sig i att vi blir förtvivlade över tanken på att förlora henne, tror jag, hoppas jag. Hon är det underbaraste i världen, så tro mig, jag jag kan inte vara utan henne. Lite absurd är hon också, faktiskt, på ett bra sätt. Och en aning grandios:)
-Nej, jag vill bli helgon! Det är jag värd.
Det är kanske lite svårt för mig att ordna, för det ligger inte i mina händer, och så är jag inte katolik. Men om hundrafemtio år eller så kan jag tycka att katolska kyrkan ska ta sig en titt. Hon är värd det. Hon är värd mer. Ni anar inte vilken unge det är jag har.
