Snö och dumheter

 Varje år när den första snön faller tänker jag på en november eller tidig december 2015. Då var jag hemma med nyss hemkomna Dong-Mei. Hon höll låda, men resten av världen var tyst. Det var något jag tänkte på när jag var förlädraledig: det är så tyst i bostadskvarter på vardagarna, för alla är väl någon annan stans och arbetar. 

Snön föll och det blev ännu tystare. Ingen skottade. Ingen plogbil kom och jag och Dong-Mei skulle till sjukhuset för kontroll. Adopterade barn måste kontrolleras för tbc och resistenta bakterier och allt vad det är. Det måste ske på infektionsklinik, sen får de komma till bvc.

Jag minns att jag insåg att det inte skulle funka med vagn i snön, utan packade in Dong-Mei i overall och Babybjörn. En specialbabybjörn som skulle funka för äldre barn. Sen pulsade jag iväg med henne på magen. 

Om någon kom och gav mig ett nytt litet barn skulle jag tacka ja utan att blinka. Tänk att få sitta på ett köksgolv och pussla medan den första snön faller och se hur någon kämpar med pincettgrepp, äter en nertrillad ärta från förrgårdagens middag som krypande bebis såklart hittar under en stol, en ärta som man får pilla ur en surt stängd liten mun, eller tänk att få stå i fönstret och peka på flingorna och säga "Det där är snö ...". Eller gå ut och åka pulka. Och äta lite snö, det ingår också.

Det får man bara några få gånger i livet, och tursamma jag har fått göra det tre gånger.

Det är inte tråkigt när de är elva år heller. De säger extatiskt: "Titta, titta det SNÖAR!", för nu har de vant sig vid snö och vet vad det heter. Dumheterna med att äta ärtor har bytts mot nya dumheter. 

Så värd

 Hu! Jag skriver aldrig här. 

Det beror mest på att jag har tre barn i väldigt aktiva åldrar (Nu är de snart 17, snart 14 och snart 11 och det händer saker på alla fronder. Mest bra saker, just nu går det i stort sett mycket bra, men jag kopllar inte av. Man vet inte.) och jag har mycket sällan tid över. Jag har ett arbete också och en del annat, kan man säga.

 I alla fall:

Med risk för att alla tror att det är nåt fel på mina ungar, särskilt Dong-Mei, som pratar om döden hela tiden, så var det så här i morse på väg till skolan. Vi gick, cykeln har slutligen säckat ihop under tyngden av snart 11-åring på pakethållaren, men den höll länge. Jo:

 Dong-Mei undrade vad jag skulle göra om hon dog. Jag försäkrade att det var det värsta jag kunde tänka mig och att jag inte ville tänka på det helst alls. 

-Men om.

 -Jaha, sade jag, Vad skulle du vilja hände med dig om du dog? Vill du få en gravsten eller ska vi sprida ut dig i havet? (Jag vet, det låter helt rubbat, men hon har intresserat sig för dramatiska skeenden i hela sitt liv. Hon vältrar sig i att vi blir förtvivlade över tanken på att förlora henne, tror jag, hoppas jag. Hon är det underbaraste i världen, så tro mig, jag jag kan inte vara utan henne. Lite absurd är hon också, faktiskt, på ett bra sätt. Och en aning grandios:)

-Nej, jag vill bli helgon! Det är jag värd.

Det är kanske lite svårt för mig att ordna, för det ligger inte i mina händer, och så är jag inte katolik. Men om hundrafemtio år eller så kan jag tycka att katolska kyrkan ska ta sig en titt. Hon är värd det. Hon är värd mer. Ni anar inte vilken unge det är jag har.

 

 

Häst

 Ett litet tag till får jag cykla med Dong-Mei bakpå. Vi har en sån där storbarnsstol som bara är en platta egentligen. Det är ganska tungt nu. Men mysigt, för hon är med. Snart få hon väl cykla själv, men om nån har varit i Göteborg och sett hur stan är uppgrävd, hur cykelbanor slutar i en fil på motorvägen och hur det inte finns säkra övergångar så förstår man att vi helst inte låter henne cykla där.

I alla fall satt hon bakpå häromkvällen på väg hem från kören. Hon funderade på något:

-Mamma, om en häst trampar en på foten, vad händer då?

-Jag tror att det kan gå ganska dåligt, Att man kan råka göra sönder några ben i foten.

-Bryter man benet?

-Nej, inte benet, men de små benen inne i foten. Varför undrar du det?

-För inget! svarar hon kanske lite väl fort. Och Elsamamman har nu varit mamma i femton år och vet när man ska ana ugglor i mossen.

-Planerar du att BLI trampad på av en häst? frågar jag.

-Kanske.

-Men var ska du hitta en häst till det då?

-Jag vet inte.

-Nej, säger jag, det får du fundera på.

Och det får JAG fundera på. Vad skulle vinsten vara av att bli trampad av en häst? Hon rider inte, hon träffar aldrig några hästar alls, faktiskt. Förutom stålhästen då. Och med den trafiksituation vi har här, så är det större risk att bryta benen i foten om man cyklar än om man rider, skulle jag tro.

 

Gammelplatsen

 Hela familjen, minus Dong-Mei, åkte spårvagn tillsammans. D., 15 år, gick och satte sig på en plats som var ganska trång för fyra personer.

-Här kan vi väl sitta istället, sa min man och pekade på ett rymligare fyrapersonssäte.

-Jag brukar undvika det, svarade D.

-Men varför då? frågade jag och min man.

D. gjord en en knappt märkbar knyck med huvudet uppåt väggen till, där det satt en skylt om att dessa platser var prioriterade platser.

-Det är gammelplatsen, sa han.

Vi skrattade lite, dels åt "gammelplatsen", dels åt att vi hade missat skylten och att barnen tydligen beter sig mer exemplariskt än vi. D. såg matt ut.

-Fast det kanske är dags för er att sitta där, sade han uppgivet.

Jag har en tonåring, så jag kvalar in på gammelplatsen. 

Ett ryck

Dong-Mei hade klippt av en hårtott längst fram vid slingorna runt ansiktet på sig själv. Det kunde man se. Hon nekade bestämt. Hade inte klippt något.

Så småningom fick hon ju ändå erkänna det. Då pratade jag (kanske med lite irriterad röst) om att man måste tala sanning. Om jag kan lita på henne så kan jag hjälpa henne. Annars blir det svårare.

Till slut tröttnade hon och förklarade läget så här:

-Jag fick ett ryck, okej?!

Nu verkar det som att jag inte har någon småtting utan tre tonåringar. De är också väldigt väldigt bra. Men jag kan sakna att ha såna där små roliga som gör konstiga saker hela dagarna. Och som man verkligen får vara något för. Inte bara tjattant. Eller dålig på it. Till och med Dong-Mei har gått om mig.

Nights on earth

De är stora, men små. I natt drömde A, 12, faktiskt en mardröm och kom och lade sig hos mig. Jag hade vaknat när maken gick klockan fyra, så jag hade stort utbyte av långbent, fast ganska kort, 12-åring. Jag var vaken och kunde njuta av varma axlar och runt huvud.

Sen fick jag ont i mitt eget huvud av koffeinbrist, vilket jag vid femsnåret botade med en kopp kaffe. Jag ska nog dra ner lite på det. Man kan inte ha ett beroende som tvingar upp en för en fix klockan halv fem.

Sen försökte jag sova, men då ringde A:s alarm. Hon är stor också: Håret ska fixas noga varje morgon. Hon hade somnat om, men det hade inte jag, så jag gick upp till alarmet. Och sen väckte jag A. en halvtimme senare. Katastrof. Nu var det bara en TIMME tills hon skulle gå, hur skulle håret etc. hinnas med?!

Det hanns med. 

Jag är så himla trött nu bara. Jag trodde att det här med att springa runt nattetid skulle vara över när man inte hade småkottar längre.

Nybörjartur

 A. har i läxa att skriva om Heliga Birgitta. Hon hade börjat redan på spårvagnen hem.

-Men jag tror jag skrev fel. Jag blandade ihop henne med nån annan.

Den andra visade sig vara Jeanne d'Arc. Ändå bra, samma härad faktiskt. Dong-Mei undrade vilka de här två var och så pratade vi om att de båda hade fått uppenbarelser av Gud och att de fick stor betydelse i ett par historiska skeenden.

-Fanns de på riktigt? undrar Dong-Mei.

-Ja, de fanns och gjorde viktiga saker på sin tid. Men man kan kanske inte veta om de verkligen fick uppenbarelser från Gud på riktigt eller om...

-  ... eller om de bara hade nybörjartur, fyller Dong.Mei i.

Jag har aldrig tänkt på att det kan ha rört sig om nybörjartur.