Inte för oss

När jag var på bvc med lilla Dong-Mei fick jag en bok at bvc-sköterskan. Hon sade att den var bra, en fin bok, sade hon.

Ja, den var ganska fin. De som hade gjort den hade bemödat sig om att ha bilder på barn som ser olika ut. På en bild höll två kvinnor om ett barn. Två systrar, kompisar eller ett samkönat par. Det var fint att de hade tänkt på att familjer är olika.

Men inte så värst olika. Det stod inte något om adoption. Jag kollade indexet längst bak. Första ordet: alkohol. Adoption skulle ha stått före. Men inte ett ord, inte ett, om adopterade barn.

När blir man förälder, undrade boken? Är det när barnet just fötts? (Nej, det skulle jag inte säga.) Är det när man får ett positivt graviditetstest? (Nej, väl.)

Inget om är det när man står i kö, när man får ett telefonsamtal, när man sätter sig på flyget, när man åker till barnhemmet, när man tar en livrädd knodd från barnhemmet, när man kommit hem till sitt eget hem med nytt barn, fortfarande desorienterat?

Mycket tal om anknytning. Inget om hur man knyter an till ett barn som försökt göra det förr, men fått avbryta sina relationer, kanske många, många gånger. Inget om ett barn som inte litar på vuxna.  Inget om ett barn som inte tar ögonkontakt.

Inget om föräldrar som inte har någon att vända sig till. Ta hjälp av bvc! Man kan ju försöka. En gång träffade jag en bcc-sköterska som sade att det här är ju en ålder när mormor blir viktigt för barnet. D. var åtta månader, nyanländ och cocoonade med oss, bara oss. Nej, sade jag, han har inte träffat sin mormor än. Hon kommer att bli en av de första han får träffa, mormor, farmor och morfar och farfar, men inte riktigt än. Oförstående. Åtta månader - då gäller mormor.

Inget om föräldrar som blir hänvisade till en föräldragrupp för barn som är nyfödda, för "ni är ju in samma situation som nyblivna mammor, inte mammor till ett halvårsgammat barn". Nej, vi är inte alls, inte alls, skulle jag säga i den situationen. Vi slirade oss ur föräldragruppen med mjölkstockning, förlossningskomplikationer och kolik som främsta samtalsämne.

Inget om föräldrar som huvudsakligen oroar sig för vad de har gjort mot sina barn när de tog dem över halva världen och glatt förkunnade för sig själva, andra och barnen att visst, de ser annorlunda ut, men det får inte vara ett skäl. Vi vill inte ta hänsyn till det i andra sammanhang, vid anställningar, vid val av livskamrat, vid lönesättning, varför nu?

Inget om oss. Vad ska jag nu med boken till?